toomuchisneverenough

Drömmar som innehåller det förflutna. Varje natt spelar min hjärna upp gamla händelser och minnen som jag på dagen försöker glömma. Det är som en brottningsmatch. Drömmarna är så klara och verkliga så det nästan är overkligt, när jag vaknar har jag samma känsla i kroppen som jag hade när drömmen var verklighet.

 

Jag går aldrig framåt, jag står stilla på samma ställe och trampar. Lyckas jag ta ett steg framåt dras jag genast tillbaka två. Det är som om min hjärna inte är klar än med det som hänt. Jag har inte bearbetat klart alla känslor och händelser, det känns som om min hjärna försöker säga det. Men jag vill inte tänka mer på det som hänt, jag vill se framåt, glömma allt tråkigt och negativt. Det finns inget kvar av det gamla som jag kan ha nytta av. Varför inte bara låta mig vara? Jag vill må bra igen, vara glad.

 

 

Time is something that you can't buy, or buy back, time is so precious. So use your time well.

 

Det är dags för en förändring, varför titta bakåt på det som hänt och gå med ryggen in i framtiden? Det som har hänt har hänt.

Jag ska lägga ner all den kraft jag har på att må bra, få mina närmaste att må bra. Så den tiden jag har tas vara på till fullo, så att inget går till spillo. När jag sen kommer titta tillbaka på mitt liv, vill jag kunna känna att jag gjort det jag kunnat, att jag gjort allt mitt hjärta och själ kunnat. Inte bara göra det för att det ska bli gjort, utan göra det ordentligt.

Många går till gymmet, när dom kommer hem säger dom "jag var på gymmet", men va gjorde du på gymmet?? Gav du allt du kunde ge? Kunde du lagt ner liite mer kraft och energi, när du ändå var där.

 

Jag ska sluta göra saker bara för att göra dom helt enkelt.

 

Jag har träffat en fantastiskt människa som ger mig så mycket glädje. När jag känner mig som mest nere får hon mig ändå att skratta. Hon har alltid ett leende på läpparna. Henne tänker jag ge min tid!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Many of life's failures are people

who did not realize how close they were to success

when they gave up.

 

- Thomas Edison

 

Så sjukt inspirerande kille!

 

" I believe that the ability to succeed, starts with making the decision to do so. And once you made the decision, then half the battle is already won."

 

"Thinking is an action, not the words that comes from my mouth, but the manifestations of my heart"

 

 

Nu blir det comeback big time!

 

.

Alright then, last chance!

 

Nu är jag less! Nu orkar jag inte detta mer! Så galet less på att gå runt som en zombie och inte känna hur fan jag mår! Kommer inte ens ihåg sist jag mådde bra, när jag var glad. Kommer inte ihåg sist jag var mig själv.. Killen som gjorde andra glad, skrattade, spred glädje. Vart är han??

 

Måste ur denna förbannade grop jag hamnat i. Man lever bara en gång, gör nåt vettigt! Jag måste hitta saker som gör mig glad igen. Jag tänker ge badminton en chans till, har sagt det några gånger nu men detta känns som det sista riktiga försöket till att få det att funka och kännas roligt igen. Jag vet inte annars vad jag ska göra, kanske är det ett fegt val att gå tillbaka till det jag kan. Borde jag kanske testa nåt helt nytt? Kanske försöka komma in på universitet igen, men vad ska jag plugga?

Kanske borde dra till USA som jag tänkt på länge och plugga och spela badminton..

 

 

There's a train leaving town, If you hurry up I think you just might make it. Damn it I hope you make it.

You've worried enough but here's your chance so take it,
Damn it I hope you take it.

 

Varför inte försöka göra nåt med livet medans man kan? Det får vara slut på fegandet. Spänn bågen, se om den brister. Ta steget ut i det okända!

 

Har inte kunnat skriva någonting här för jag har inte haft den blekaste aning om vad jag skulle skriva. Har nog aldrig kännt mig så tom förut, jag vet inte hur jag känner eller hur jag mår.

 

Vaknar varje morgon utan någon som helst koll på läget. Jag har inte tränat badminton på 8 veckor. Jag har försökt att hitta suget genom att titta på mina gamla träningskompisar och elitserien, men allt jag känner är... Ingenting.

 

Vem är jag? Vad är det som händer med mig? Det går ju inte att vara glad längre, glädjen är borta totalt. Hittar ingenting som får mig att må bra. Jag vill vara glad, jag vill känna glädje, jag vill sprida glädje!! Inte gå runt som en jävla zombie. Hatar det här! Vad kan jag göra för att det ska vända? Vet inte vad jag ska ta mig till.

 

Känns som att vägen jag är på inte tar slut. Just nu är det en tunnel, en mycket svart tunnel, som inte verkar ha en utgång.

Jag säger till dom jag tränar att det finns inga genvägar till att bli bra, det är bara in i skiten och köra. Det är väl likadant med livet antar jag. Men när varken viljan eller orken finns där? Vad gör man... Väntar man ut allt och bara hoppas på att det kommer tillbaka, viljan att få må bra igen, att få vara glad. Kommer det av sig själv? Jag lyckas då inte hitta den.

 

Trodde inte allt detta skulle bli så svårt! Jag har ju haft min fjantiga badminton att luta mig emot. Men nu när jag ramlat av från den stöttepelaren så vet jag inte alls hur jag hittar tillbaka. Ska jag skapa nåt nytt? Lämna allt bakom mig och bara börja om? Är inte det att fly!? Att inte ta hand om sina problem? Alla dessa frågor, funderingar, tomma tankar, gör mig totalt galen!

 

 

 

 

 

 

 

Life it seems, will fade away
Drifting further everyday
Getting lost within myself
Nothing matters no one else
I have lost the will to live
Simply nothing more to give
There is nothing more for me
Need the end to set me free

Things not what they used to be
Missing one inside of me
Deathly lost this can't be real
Can't stand this hell i feel
Emptiness is filling me
To the point of agony
Growing darkness taking dawn
I was me, but now he's gone

No one but me can save myself, but it's too late
Now I can't think, think why I should even try

Yesterday seems as though it never existed
Death greets me warm, now I will just say goodbye

Känslan av att inte känna känslor.. Det är rätt hemskt!

 

Jag kan inte glädjas åt saker som till exempel en tuff match jag hade i helgen, som jag lyckades vinna. Det var mot en motståndare jag mött många gånger tidigare och vi har vunnit nästan varannan gång. Men nu spelade jag rätt bra och vann första set rätt komfortabelt, sen orkade jag inte knyta ihop matchen i andra set utan det blev ett tredje, fast än att jag var väldigt, väldigt trött så lyckades jag vinna. Men efter matchen var det som om ingenting hade hänt. Dom som inte såg slutet på matchen kom fram och frågade om jag förlorat, för det såg så ut på mig när jag gick från matchen.

Att inte kunna glädjas åt sådana saker är skitjobbigt! Att inte få vara glad! 

 

Men å andra sidan känner jag knappt sorg heller. Ilska kan jag känna men inte sorg. Efter dom förlorade matcherna förra helgen kände jag ingenting, "jaha kan vi åka hem nu?"  Ungefär så tänkte jag.

 

Vet inte om det är värre än att inte känna suget efter att få träna. Det ända som fick mig att glömma allt det jobbiga och stressiga, var att komma in i badmintonhallen, att få slå på den där fjäderbollen, de två timmarna var jag lycklig. Jag var i min fristad, inget ont kunde komma åt mig.  

 

Men nu, nu är jag inte ens sugen. Jag vill inte, jag bryr mig inte. Att det som har varit min grej, min passion, inte betyder någonting längre, det känns riktigt jobbigt.

 

Ibland känns det inte ens kul att lära ut. Det är väldigt svårt att lära någon som inte riktigt ger hundra procent och verkligen försöker utan ger upp innan han eller hon ens har försökt. Men nu är det ännu svårare när jag själv inte heller orkar ge hundra procent och försöka lära mina elever.

 

Det känns som att det är många stora viktiga bitar som har försvunnit från mitt liv. Bitar som jag inte vet hur jag ska ersätta. Jag vet inte ens om jag KAN eller VILL ersätta dom. Förmodligen inte! Jag vet bara att jag inte vill vara utan dom. För dom är jag.

 

 

 

 

Ibland går tiden så fort att när man tittar tillbaka på vad man har gjort minns man knappt hälften. Jag kommer ihåg i stort sett allt som hänt den senaste tiden. Även saker som jag mer än gärna vill glömma. Men jag tror att det finns en mening med allt, en mening med att dåliga minnen finns kvar, de finns kvar för att vi ska lära oss av dem. Vi minns dem för att vi inte ska göra om samma misstag igen.  

 

vi gör så många olika val varje dag, vissa av dom blir inte alls som vi tänkt. Jag kan inte säga att jag ångrar mina val, mina val att satsa på badminton istället för fotboll till exempel. Men nu har jag lovat mig själv att mina val ska kännas hundra procent rätt, och det är jag som ska välja, ingen annan. Det ska kännas rätt för mig.

 

Det har tiden lärt mig, gör saker som känns rätt för dig själv, ingen annan, gör det som får just dig att må bra. I det fallet får man vara självisk. Så länge man inte delar sitt liv med någon annan och valet handlar om vilket färg det ska vara på det nya huset man köpt tillsammans. (Dåligt exempel men ni fattar).

 

Tiden har lärt mig att man måste ta hand sig själv, man kan inte bara köra på dag in och dag ut. Man måste stanna upp och fråga sig själv, mår jag bra?, är jag lycklig med mitt liv som det är just nu? Kan jag göra något annorlunda för att det ska vara bättre?

 

Mår man inte bra men låtsas eller blundar för det kommer verkligheten ikapp en och då blir det bara mycket värre än vad det behöver bli. Var ärlig mot dig själv. Blunda inte för verkligheten.

 

The time is your friend, don't fight it, live with it.

 

Ta hand om er.

 

 

Jag har i flera dagar försökt skriva hur jag mår.. inte bara här på bloggen, men bara på ett blankt papper. Jag får inte fram ett enda ord, hur fan mår jag egentligen!?

 

Jag har min musik, jag lyssnar på musik hela dagarna. Det är min drog just nu, så fort jag vaknar tar jag på mig hörlurarna, och tar av mig dom är det sista jag gör innan jag somnar. Den får mig att må bättre, för tillfället, även dom låtarna som får mig att känna saknaden.

 

Jag har inte spelat badminton, har inte lust. vill inte. Jag skulle åkt på en stor tävling i Slovakien, men min kropp sa nej. jag gick totalt in i väggen. All kraft både psykiskt och fysiskt bara försvann. kunde knappt ta mig hem från jobbet. Jag försöker vara glad och tänka positivt, men jag känner, varför spela teater? Jag mår som jag mår just nu, låt mig själv må piss och sen tar jag tag i det sen när jag känner mig redo och har mått dåligt klart. det får ta den tid det tar! 

 

Jag får ta det steg för steg. Jag vet bara att jag kommer komma ur detta starkare än någonsin!!

 

 I use to say that the sky is the limit, but now it's just my point of view.