Har nog aldrig känt mig så här tankspridd någon gång tror jag. Det finns så mycket att tänka på, så många känslor som styr.

Är jag nöjd med det jag har har? Vill jag mer? Kan jag få ut mer av mig själv?

Efter att ha besökt det som kan bli mitt nya hem, känner jag att det är ett stort steg, ett äventyr, en stor chans att kunna utvecklas som person. Jag känner att det kanske är dags, dags för Johan Larsson att göra något oväntat. Något som skulle sätta frågetecken på vissas pannor.

Jag vill göra en förändring i livet, och detta är en stor sådan. Helt ny miljö, nya människor, mycket mindre komplicerad miljö, mindre stressad miljö. Något som förmodligen passar mig bättre. Lugna människor, otroligt hjälpsamma människor.

Nu när jag tänker efter så vet jag inte ens varför jag tvekar... Men då kommer jag att tänka på den viktigaste frågan.. Hur mycket mer kan jag utvecklas som spelare där än här hemma? Det jag tror är nyckeln till min framgång på banan är, hur jag mår utanför banan, hur jag trivs på jobbet, hur jag trivs i lägenheten, hur jag trivs med människorna runt omkring mig. Just den biten tror jag kommer vara mycket bättre där. Så jag antar att det är svaret på frågan. Jag kommer att kunna utvecklas mer där.



Jag kommer självklart att sakna min familj, som alltid finns där för mig, vilket dom kommer göra nu också! Om inte mer nu, det vet jag! Jag kommer sakna min farmor, min snälla underbara farmor.. Kommer sakna när hon ringer och frågar om jag kan hjälpa henne att handla, bära, eller bara ta en fika. Önskar jag kunde ta henne med mig. Det kommer att kännas väldigt konstigt att inte få träffa mamma varje dag på jobbet efter träningen, att inte kunna ringa pappa och be honom titta på vad som kan vara fel på bilen. Jag kommer att sakna att inte kunna komma förbi och bara sitta på hans kontor, bara för att få vara med min pappa. Det kommer vara väldigt jobbigt att inte få träffa min lillasyster Emma som jag fortfarande känner en beskyddande roll för. Att inte få träffa henne och hennes pojkvän Erik hemma hos mamma och pappa på våra spontana Familjemiddagar, som alltid är mysiga och man känner att livet inte kan bli bättre. Som tur är känner jag Erik bra och vet att han är en riktigt bra kille för Emma så det lugnar mig lite i allafall.

Så den spontana delen kommer ju försvinna.. Vilket känns väldigt jobbigt faktiskt. Nu kommer allt behöva planeras och ses ut i förtid. Vilket man ju får anpassa sig till men ändå.



Men jag kommer ju inte att vara själv, jag har med mig min bättre hälft, Moa. Hon stöttar mig alltid till hundra procent och finns alltid där för mig när jag behöver prata. Hade hon inte funnits vid min sida hade jag inte tagit detta steg. Tack för att du finns!



Jag har ju alltid sagt att jag ska göra allt för att bli så bra jag bara kan, och om det innebär att jag måste ge mig ut utanför min trygga lilla bubbla.. So be it!
Jag måste bara få några dar att vänja mig vid tanken.