Jag ska vara ärlig. Det finns inget som skrämmer mig mer än tanken att sluta med badminton. Jag blir gråtfärdig.

 

Det finns inget här i världen som får mig att mig må så bra. Dom stunderna jag spenderar på banan förändrar min tillvaro, är det tufft utanför låter badmintonen mig att glömma det för en stund, låter mig hämta andan och fokusera om. Lyckas jag med ett slag eller en rörelse eller vinner jag en match ökar min tro på mig själv.

 

Badminton för mig är så himla mycket mer än en sport, Dom lyckade slagen, vinsten, ger mig, en vanlig kille som är rätt vilsen, hopp, ett hopp om att han kan få vara unik och inte som alla andra.
Är det inte så att alla vill vara lite speciell, sticka ut ur mängden? Jag tror att omedvetet, en liten del av oss alla vill det. Varför vill alla barn vara Batman, Superman, Spiderman annars? För dom är inte som alla andra, dom sticker ut, dom är inga vanliga svenssons.

 

Det är lätt att sitta i soffan eller på läktarn och säga, "jag ska bli bäst i världen på det jag gör", men att lägga ner den tiden, att lägga all ork och kraft på det, det är större än ord. Och det är oftast jävligt mycket svårare att göra än att säga.

 

Jag har aldrig sagt att jag ska bli bäst i världen på badminton, för jag tror inte att jag kan. Jag tror att jag kan bli en bra badmintonspelare.

 

Mitt hjärta säger att jag ska fortsätta, fortsätta försöka. Men det hjärtat inte verkar veta, är att medans man försöker, kommer det komma motgångar, som gör så ont, mitt hjärta verkar gilla den smärtan.

 

Jag tror inte att jag kommer komma så mycket längre, att det är lika bra att gå vidare med livet och hitta nya alternativ. Jag måste inse det.

 

 

 

 

Jag har suttit de senaste timmarna och tittat på dokumentärer och filmer som gjorts om idrottstjärnor och deras väg till storhet.

 

Samtidigt som jag blir väldigt taggad, blir jag uppgiven. Tänk om det inte är min väg i livet, att bli känd badmintonspelare. 

 

Det som irriterar mig något fruktansvärt mycket är att jag vet att jag kan bli någonting! Med rätt hjälp och rätt vägledning kan jag nå långt! Men det känns som jag trasslar in mig i andra saker som hindrar mig från att nå dit, som gör att jag blir distraherad.

 

Jag ser på dessa filmer och jag känner alla känslor som dom gör, när dom vinner sin match, vinner sitt löpheat, dom lyckas med sin uppgift. Jag får gåshud, jag blir tårögd, jag blir indragen helt och hållet i filmen och dess handling, för filmen speglar mig och det jag vill uppnå! 

 

Det jag avundas de idrottsmän jag ser på tv, är att dom vågar satsa. Dom vågar ta sig an allt jobb och slit, dom vågar ta ut sig tills de spyr, för det är okej, för dom kommer bli belönade sen, allt slit kommer ge utdelning.

 

Det som gör mig irriterad och ledsen är väl att jag vill så förbannat mycket, men får inte ut någonting. Jag gör flera saker, men bara halvdant. Jag tar min an saker som är mer än vad jag klarar av och vågar göra.

 

Jag har mina drömmar, jag håller dom nära mig. Jag ska aldrig släppa mina drömmar!