I snart 12 år har jag spelat Badminton. För 7 år sedan började min satsning på riktigt när jag valde Badmintongymnasiet. Vi hade en Kines som piskade oss två ggr om dagen, 5 timmar om dagen, 5 ggr i veckan.

Jag trodde att efter studenten så skulle det bli annorlunda, jag skulle nog inte ha den självdiciplinen att gå upp för att träna kl åtta varje morgon för att köra ett stenhårt tvåtimmars pass. Sen visste jag att jag hade ett kvällspass efter det också. Men jag gjorde det, för att älskar sporten och jag älskar att utöva den!



Kroppen började säga ifrån.. Skada efter skada kom och jag fick aldrig riktigt ut det jag ville av min satsning. Jag började tveka på mig själv och kände att jag kanske inte kommer palla detta. Att ständigt behöva börja om efter en sjukdom eller skada är riktigt jobbigt mentalt. Men det gjorde jag och har aldrig gett upp. Inte ens knäoperation med 6 månaders Rehab fick mig att ge upp. Det tog mig nästan ett helt åt innan jag var tillbaka i min gamla goda form, men jag gav aldrig upp.



Det som får mig att tveka på mig själv är det att jag aldrig får ut det spel som jag vet finns inom mig. Och jag undrar om det är för att jag är för rädd för att misslyckas, efter alla dessa år som jag har satsat, är det bortkastad tid? Jag måste våga spänna bågen, annars är det ju bortkastad tid.

Jag vet att det är många som har tvekat på mig om hur mycket jag vill och om jag verkar ger mitt allt.
Jag brukar svara att, hade jag varit nere varje morgon kl åtta om jag inte hade velat bli någonting? Hade jag kämpat tillbaka efter alla skador och sjukdomar om jag inte hade velat bli nåt? Förmodligen inte! Det är ofta det tar emot på morgnarna när man ska upp för att träna, men jag är där ändå. För att om jag inte är det kan jag inte bli den bästa, och det vill jag bli! And I don't mind die trying!

















Vi ses!