Olympiska spelen- ett mästerskap där alla de bästa idrottare i världen samlas och tävlar i respektive idrotter.
Jag sitter just nu och tittar på invigningen och när alla länders representanter går in på arenan. Vilken fantastisk och obeskrivlig känsla det måste vara! Att för det första få äran att representera sitt land, och sen få delta i ett olympiskt mästerskap. Jag har sån respekt för alla dessa idrottare, jag vet hur extremt mycket tid och energi dom har lagt ner för att komma dit.
Hur mycket smärta och hur slit dom har fått gå igenom, är det många som inte skulle vilja gå igenom! Jag vill! Jag vill vara där dom är!! På OS, att få gå där och vinka åt alla i publiken och känna att all smärta och allt slit har tagit mig till mitt mål.
vägen dit är väldigt lång, men jag tänker göra det jag kan för att komma dit! Om jag inte lyckas har jag i alla fall försökt.
Det som är det viktigaste är att jag får göra det jag älskar, att spela badminton. Om det är så att jag aldrig får chansen att spela i en os arena så är det okej, så länge jag vet att jag gjorde allt jag kunde för att få den chansen.
Nu ska jag kolla på alla grymma idrottare och få inspiration till att träna skiten ur mig och bara köra. Vem vet, kanske är det jag som står där om fyra år på os arenan.
Igår den första juli var det exakt ett år sedan jag och Moa köpte vår lägenhet.
Det är nu cirka ett år och fyra månader sedan jag fick frågan om jag ville flytta till Umeå och spela för Ifk Umeå badminton. Som ni har förstått så tackade jag ja till den frågan, och jag har verkligen inte ångrat mig.
Den här flytten har varit bra för mig på många sätt. Jag har flyttat 64 mil från min "comfortzone", vilket jag aldrig trodde skulle hända. Jag har blivit tvungen att ta tag i saker själv, tvungen att växa upp och stå på mina egna ben. Jag har fått mycket mer attention här i Umeå, både på banan och utanför. första halvåret var jag med i tidningen tre gånger för mina bra prestationer i elitserien, det är ju inget negativt precis!
Jag trivs med den sociala biten mycket bättre här än vad jag gjorde i Täby, här bryr sig folk om hur jag mår, hur det går med träningen, hur det går med jobbsökandet. Jag känner mig sedd helt enkelt. Det har helt klart påverkat mitt spel och också min träning, bara positivt.
Jag har nu också fått förtroendet att vara ansvarig för hela klubbens teknikträning, vilket jag är väldigt hedrad över och kommer göra mitt allra bästa för att alla spelare i Umeå ska ha så bra teknik dom bara kan ha.
Jag har fortfarande inte hittat något jobb annat än tränare i klubben, och lite jobb i shopen. Det är bättre än ingenting, men för min ekonomis skull så skulle det vara bra med ett annat jobb. Jag har sökt in till Umeås Universitet också. Programmet heter Tränarprogrammet. Det innehåller idrottspsykologi, idrottsfysiologi, och en tränarutbildning. Det är en 150 poängskurs på tre år. Det är lite blandade känslor, delvis är jag rätt taggad på att börja plugga, för att jag känner att kursen kan passa mig rätt bra och jag tror jag kommer trivas. Samtidigt som jag är livrädd för att sätta mig bakom skolbänken igen! Skolan har aldrig varit min grej, jag är inte den som hamnar i plugghästkategorin.
Men det har gått 5 år sedan jag sist satt bakom en skolbänk så det kanske har ändrats, vi håller tummarna för det!
Om en vecka och två dagar för jag besked så håll tummen!! =)
"Every day for us is something new Open your mind for a different viewAnd nothing else matters"
