Vad som skrämmer mig är att aldrig vara tillräcklig, inte tillräckligt bra på badminton, inte tillräckligt bra pojkvän, inte tillräckligt bra son eller bror.

 

Det värsta jag vet är att misslyckas, förlora. Jag går in så hårt för det jag gör att om jag inte lyckas rasar hela skiten för mig, jag kan inte släppa den förslusten. Just nu känner jag att det finns många saker som jag håller på att tappa greppet om, det är för mycket saker som jag ska hålla koll på och försöka "lyckas" med, och som vanligt väljer jag ju att ta hand om dom sakerna där andra blir drabbade, det som handlar om mig låter jag rasa. Så har det alltid varit.

 Jag har den här känslan i kroppen av uppgivenhet. Den gör sig dagligen påminnd, växer sig starkare för varje gång. Alla motgångar som bara bygger på hela tiden, jag försöker le och köra på, tänka på det positiva och göra det bästa jag kan av det jag har. Men hur länge ska man orka, hur lång tid tar det tills orken tar slut..