Jag vill sluta grubbla, sluta oroa mig över saker, saker som egentligen är så löjliga att dom inte borde finnas. Men dom har tagit över mitt huvud. Jag kan inte få bort tankarna. Jag kan inte gå ut utanför dörren utan att jag har tänkt dom där tankarna minst 5-6 gånger. Jag kan inte säga vad det handlar om för jag skäms!

Ni som känner mig vet nog att mat och min mage har med saken att göra. Ska jag göra något som innebär att jag inte är hemma eller någonstans där jag inte känner mig trygg får jag panik. Vet jag att jag ska åka till exmpel in till stan eller det räcker med att jag bara ska gå ut på promenad så måste jag planera!, planera mitt matintag. Jag litar helt enkelt inte på min mage. Resor är det värsta, jag kan fasta en hel dag. Innan flyg eller längre bilturer vill jag helst inte äta nåt, för jag vet inte hur min mage kommer vara.

Allt detta kommer från tidigare erfarenheter där jag fått magknip helt utan förvarning och har varit tvungen(!!) att gå på herrarnas. För många kanske det inte låter konstigt eller allvarligt men för mig är det jäv.. jobbigt! Utomlands är det knappt att jag får i mig mat för att jag är rädd för att bli magsjuk. Likaså om jag äter på restaurang här hemma, även då är jag rädd för att äta för jag vet inte hur magen kommer reagera, "kommer jag kunna gå ut på stan sen utan att jag får ont i magen och behöva gå på muggen, vart ligger det wc inne i stan???, tänk om maten var dålig och jag behöver spy på bion!?" Det är mina tankar varje dag innan jag ska göra saker...  Och självklart så kommer ju tankarna "nu kommer alla se hur lite jag äter, han är ju så smal, han måste äta mer". Vilket har lett till stressmage, panikångestattacker, dagligen! Jag kan knappt vistas i trånga lokaler med mycket människor i ELLER platser utan Wc och papperskorgar.

Så om ni undrar vad jag helst gör på en lördag? Vara hemma i lägenheten och kolla på film.. För då kan jag äta och dricka vad jag vill utan att oroa mig. "Inside our comfortzone we can do everything".

Vet ni vad det första jag tänkte på när jag hade min första jobbintervju? "Hoppas dom har papperskorg i rummet, vart har dom toaletterna." Jag tänkte inte på att göra ett bra första intryck, hade jag klätt mig rätt?, va hette hon som intervjuade mig!? Det var liksom inte det viktigaste för mig. Det var viktigare för mig att veta vart den där jävla papperskorgen fanns, OM den fanns, jag kanske skulle behöva spy, av nån galen anledning. Det har ju slagit sån jävla slint i mitt huvud så det finns ingen hejd på det!

Jag vet inte varför jag skriver detta här på bloggen, men det jag tror det är ett ynkligt litet försök för att få det ur mig. Jag vet att jag måste träffa någon att prata om allt det här. Men jag skäms. Det är lätt att sitta bakom en datorskärm och skriva det. Men att sitta ansikte mot ansikte och berätta allt... usch!