Ibland går tiden så fort att när man tittar tillbaka på vad man har gjort minns man knappt hälften. Jag kommer ihåg i stort sett allt som hänt den senaste tiden. Även saker som jag mer än gärna vill glömma. Men jag tror att det finns en mening med allt, en mening med att dåliga minnen finns kvar, de finns kvar för att vi ska lära oss av dem. Vi minns dem för att vi inte ska göra om samma misstag igen.  

 

vi gör så många olika val varje dag, vissa av dom blir inte alls som vi tänkt. Jag kan inte säga att jag ångrar mina val, mina val att satsa på badminton istället för fotboll till exempel. Men nu har jag lovat mig själv att mina val ska kännas hundra procent rätt, och det är jag som ska välja, ingen annan. Det ska kännas rätt för mig.

 

Det har tiden lärt mig, gör saker som känns rätt för dig själv, ingen annan, gör det som får just dig att må bra. I det fallet får man vara självisk. Så länge man inte delar sitt liv med någon annan och valet handlar om vilket färg det ska vara på det nya huset man köpt tillsammans. (Dåligt exempel men ni fattar).

 

Tiden har lärt mig att man måste ta hand sig själv, man kan inte bara köra på dag in och dag ut. Man måste stanna upp och fråga sig själv, mår jag bra?, är jag lycklig med mitt liv som det är just nu? Kan jag göra något annorlunda för att det ska vara bättre?

 

Mår man inte bra men låtsas eller blundar för det kommer verkligheten ikapp en och då blir det bara mycket värre än vad det behöver bli. Var ärlig mot dig själv. Blunda inte för verkligheten.

 

The time is your friend, don't fight it, live with it.

 

Ta hand om er.

 

 

Jag har i flera dagar försökt skriva hur jag mår.. inte bara här på bloggen, men bara på ett blankt papper. Jag får inte fram ett enda ord, hur fan mår jag egentligen!?

 

Jag har min musik, jag lyssnar på musik hela dagarna. Det är min drog just nu, så fort jag vaknar tar jag på mig hörlurarna, och tar av mig dom är det sista jag gör innan jag somnar. Den får mig att må bättre, för tillfället, även dom låtarna som får mig att känna saknaden.

 

Jag har inte spelat badminton, har inte lust. vill inte. Jag skulle åkt på en stor tävling i Slovakien, men min kropp sa nej. jag gick totalt in i väggen. All kraft både psykiskt och fysiskt bara försvann. kunde knappt ta mig hem från jobbet. Jag försöker vara glad och tänka positivt, men jag känner, varför spela teater? Jag mår som jag mår just nu, låt mig själv må piss och sen tar jag tag i det sen när jag känner mig redo och har mått dåligt klart. det får ta den tid det tar! 

 

Jag får ta det steg för steg. Jag vet bara att jag kommer komma ur detta starkare än någonsin!!

 

 I use to say that the sky is the limit, but now it's just my point of view.