Jag önskar jag kunde bli av med all negativ energi som jag under en lång tid sparat på mig. Det känns som ett tungt moln som hänger över mig hela tiden, vart jag än går följer det efter. 

Jag kan se saker och händelser från en positiv vinkel nu, men.. molnet hänger fortfarande över mig och påminner mig om gamla skitgrejer som tynger ner mig. Varför finns det kvar?? Är det nåt jag missat att slutföra för att kunna gå vidare? 

Kan jag inte bara få vara lycklig? Kunna leva och få känslan av att kroppen bara svävar fram som på moln, inga stora stenklumpar som hänger på mina axlar och tynger ner mig.

Kanske är det beslut som tynger mig, jag hatar att ta beslut, jag vill göra andra glada genom att hjälpa dom, men väljer jag dom, väljer jag samtidigt bort mig själv och det jag vill. Jag ska alltid bära en mask och låtsas att jag är nöjd med mitt val men i själva verket hatar jag mitt beslut. Så har det alltid varit, andra går före.  

Om jag ska vara ärlig så vet jag nog vad all tyngd och vart molnet kommer ifrån, men jag vill inte att det ska vara sant, så jag ignorerar det, jag väljer att inte tro på att det är så. Hejja hjärnans försvarsmekanism... 

Känns som en match jag inte kan vinna. en match mot mitt förflutna, hur mycket jag än slår, slår det tillbaka dubbelt så hårt. Ska jag kanske strunta i att slå? Ge upp har ju aldrig varit min filosofi, men nu kanske det är de enda rätta, och istället lägga all fokus på det som komma skall. En ny säsong med badminton i en ny klubb. Nytt jobb, nya möjligheter helt enkelt. 

Molnet får hänga där, solen kommer att skina igenom förr eller senare.