Just me
Vad ensam man kan känna sig ibland. Man blir inte sedd, man blir inte hörd. Man lever i sin egen lilla bubbla, med bekymmer, tankar. Men man har ingen lust att försöka dela med sig dom för man blir ändå aldrig hörd. Det är ingen som bryr sig om att fråga hur man mår. Eller så tycker dom kanske att man är jobbig? Att man kanske inte är så intressant.
Har det alltid varit så? Jag kanske inte bara har tänkt på det? kanske därför jag är lite av en ensamvarg. Jag är hellre själv än med andra.. Inte alltid men ofta är det så.
Men jag är väll ingen tråkig person? Eller?..
Det var ganska lustigt.. När jag började titta på One Tree Hill, så kunde känna igen mig så himla mycket i Lucas. Hans sett att alltid vilja finnas till för hans vänner och se till att dom mådde bra, hur han själv mådde var inte viktigt. Men det funkar ju inte i verkligen, det märkte jag. För jag hamnade hos en Psykolog till slut :P mina problem kom ifatt mig och gav mig en rejäl spark i röven. Men jag har nog inte slutat vara en sådan person nu, men nu finns det inte så många som vill ha min hjälp.. Känner mig ärligt talat.. ensam! Jag har min flickvän, underbara flickvän. Som jag älskar mer än något annat. Skulle förmodligen inte fungera utan henne.
Det är väl så ibland att man kanske inte inser hur många fina vänner man har, "you don't know what you've got, until you missing it a lot", som vår käre Erik Hassle sjunger.
Jag skulle bara vilja känna mig betydelsefull.
har vägen tagit slut?
Det finns ju en gräns för hur länge man orkar kämpa emot motgångar. Frågan är om jag har nått den nu? Orkar jag börja om och om igen hela tiden? lurar jag mig själv? Vill jag verkligen?
Jag har varit Elit-klassad ett tag nu, det känns som om att det är där jag hör hemma. Men jag tillåts inte vara där, skador efter skador, sjukdom efter sjukdom, alltid saker som hindrar mig från att prestera, hindrar mig från att göra det jag älskar, det som mina nära och kära älskar att se mig göra, spela badminton! Jag riskerar nu att få börja om i A klassen, för att jag inte har tillräckligt med poäng för att stanna i Elit. jag har inte kunnat tävla pga just skador och sjukdomar.
Tanken av att inte gå upp på mornarna för att träna kl 8:00 knäcker mig, att inte få träna på elitnivå, att inte få visa upp det man tränat på på tävlingar, att inte finta sin motståndare och känna den där kicken av en bra boll eller en vunnen match, det gör mig så fruktansvärt ledsen! Jag är inte redo att sluta, jag kan bara inte ge upp! För vad är en vinst om man inte känner att man har förtjänat den, efter allt slit? finns det någon bättre känsla? jag kan svara ganska snabbt på den frågan, NEJ!!
Bara frågan om jag orkar mentalt att acceptera detta bakslag i karriären och köra på, börja om där jag startade ca 2 år sedan. Eller har min väg tagit slut? Har jag ingen som helst framtid i denna sport? Kommer någon komma ihåg mig? Jag tror inte det, jag tror inte att jag är klar, det finns mer att ge av mig. Det finns en otroligt stark vilja inom mig, jag måste bara få den ur mig. Jag ska visa alla att Johan Larsson ger fan inte upp! Jag ska bli ihågkommen. Det ska pratas om mig i Täby Badmintonhall, om min drivkraft till att vilja lyckas bli en elitbadminton spelare.
Jag vet att jag har stöd, en underbar flickvän, föräldrar vänner, som aldrig kommer sluta stötta mig! Jag kommer behöva gå egna vägar, men jag vet att jag kommer lyckas för eller senare, jag vet att min väg har inte tagit slut!
// Johan
