Känslan av att inte känna känslor.. Det är rätt hemskt!

 

Jag kan inte glädjas åt saker som till exempel en tuff match jag hade i helgen, som jag lyckades vinna. Det var mot en motståndare jag mött många gånger tidigare och vi har vunnit nästan varannan gång. Men nu spelade jag rätt bra och vann första set rätt komfortabelt, sen orkade jag inte knyta ihop matchen i andra set utan det blev ett tredje, fast än att jag var väldigt, väldigt trött så lyckades jag vinna. Men efter matchen var det som om ingenting hade hänt. Dom som inte såg slutet på matchen kom fram och frågade om jag förlorat, för det såg så ut på mig när jag gick från matchen.

Att inte kunna glädjas åt sådana saker är skitjobbigt! Att inte få vara glad! 

 

Men å andra sidan känner jag knappt sorg heller. Ilska kan jag känna men inte sorg. Efter dom förlorade matcherna förra helgen kände jag ingenting, "jaha kan vi åka hem nu?"  Ungefär så tänkte jag.

 

Vet inte om det är värre än att inte känna suget efter att få träna. Det ända som fick mig att glömma allt det jobbiga och stressiga, var att komma in i badmintonhallen, att få slå på den där fjäderbollen, de två timmarna var jag lycklig. Jag var i min fristad, inget ont kunde komma åt mig.  

 

Men nu, nu är jag inte ens sugen. Jag vill inte, jag bryr mig inte. Att det som har varit min grej, min passion, inte betyder någonting längre, det känns riktigt jobbigt.

 

Ibland känns det inte ens kul att lära ut. Det är väldigt svårt att lära någon som inte riktigt ger hundra procent och verkligen försöker utan ger upp innan han eller hon ens har försökt. Men nu är det ännu svårare när jag själv inte heller orkar ge hundra procent och försöka lära mina elever.

 

Det känns som att det är många stora viktiga bitar som har försvunnit från mitt liv. Bitar som jag inte vet hur jag ska ersätta. Jag vet inte ens om jag KAN eller VILL ersätta dom. Förmodligen inte! Jag vet bara att jag inte vill vara utan dom. För dom är jag.