toomuchisneverenough

 

Jag har suttit de senaste timmarna och tittat på dokumentärer och filmer som gjorts om idrottstjärnor och deras väg till storhet.

 

Samtidigt som jag blir väldigt taggad, blir jag uppgiven. Tänk om det inte är min väg i livet, att bli känd badmintonspelare. 

 

Det som irriterar mig något fruktansvärt mycket är att jag vet att jag kan bli någonting! Med rätt hjälp och rätt vägledning kan jag nå långt! Men det känns som jag trasslar in mig i andra saker som hindrar mig från att nå dit, som gör att jag blir distraherad.

 

Jag ser på dessa filmer och jag känner alla känslor som dom gör, när dom vinner sin match, vinner sitt löpheat, dom lyckas med sin uppgift. Jag får gåshud, jag blir tårögd, jag blir indragen helt och hållet i filmen och dess handling, för filmen speglar mig och det jag vill uppnå! 

 

Det jag avundas de idrottsmän jag ser på tv, är att dom vågar satsa. Dom vågar ta sig an allt jobb och slit, dom vågar ta ut sig tills de spyr, för det är okej, för dom kommer bli belönade sen, allt slit kommer ge utdelning.

 

Det som gör mig irriterad och ledsen är väl att jag vill så förbannat mycket, men får inte ut någonting. Jag gör flera saker, men bara halvdant. Jag tar min an saker som är mer än vad jag klarar av och vågar göra.

 

Jag har mina drömmar, jag håller dom nära mig. Jag ska aldrig släppa mina drömmar!