toomuchisneverenough

Jag ska vara ärlig. Det finns inget som skrämmer mig mer än tanken att sluta med badminton. Jag blir gråtfärdig.

 

Det finns inget här i världen som får mig att mig må så bra. Dom stunderna jag spenderar på banan förändrar min tillvaro, är det tufft utanför låter badmintonen mig att glömma det för en stund, låter mig hämta andan och fokusera om. Lyckas jag med ett slag eller en rörelse eller vinner jag en match ökar min tro på mig själv.

 

Badminton för mig är så himla mycket mer än en sport, Dom lyckade slagen, vinsten, ger mig, en vanlig kille som är rätt vilsen, hopp, ett hopp om att han kan få vara unik och inte som alla andra.
Är det inte så att alla vill vara lite speciell, sticka ut ur mängden? Jag tror att omedvetet, en liten del av oss alla vill det. Varför vill alla barn vara Batman, Superman, Spiderman annars? För dom är inte som alla andra, dom sticker ut, dom är inga vanliga svenssons.

 

Det är lätt att sitta i soffan eller på läktarn och säga, "jag ska bli bäst i världen på det jag gör", men att lägga ner den tiden, att lägga all ork och kraft på det, det är större än ord. Och det är oftast jävligt mycket svårare att göra än att säga.

 

Jag har aldrig sagt att jag ska bli bäst i världen på badminton, för jag tror inte att jag kan. Jag tror att jag kan bli en bra badmintonspelare.

 

Mitt hjärta säger att jag ska fortsätta, fortsätta försöka. Men det hjärtat inte verkar veta, är att medans man försöker, kommer det komma motgångar, som gör så ont, mitt hjärta verkar gilla den smärtan.

 

Jag tror inte att jag kommer komma så mycket längre, att det är lika bra att gå vidare med livet och hitta nya alternativ. Jag måste inse det.