toomuchisneverenough

Det finns ju en gräns för hur länge man orkar kämpa emot motgångar. Frågan är om jag har nått den nu? Orkar jag börja om och om igen hela tiden? lurar jag mig själv? Vill jag verkligen?

Jag har varit Elit-klassad ett tag nu, det känns som om att det är där jag hör hemma. Men jag tillåts inte vara där, skador efter skador, sjukdom efter sjukdom, alltid saker som hindrar mig från att prestera, hindrar mig från att göra det jag älskar, det som mina nära och kära älskar att se mig göra, spela badminton! Jag riskerar nu att få börja om i A klassen, för att jag inte har tillräckligt med poäng för att stanna i Elit. jag har inte kunnat tävla pga just skador och sjukdomar.

Tanken av att inte gå upp på mornarna för att träna kl 8:00 knäcker mig, att inte få träna på elitnivå, att inte få visa upp det man tränat på på tävlingar, att inte finta sin motståndare och känna den där kicken av en bra boll eller en vunnen match, det gör mig så fruktansvärt ledsen! Jag är inte redo att sluta, jag kan bara inte ge upp! För vad är en vinst om man inte känner att man har förtjänat den, efter allt slit? finns det någon bättre känsla? jag kan svara ganska snabbt på den frågan, NEJ!!

Bara frågan om jag orkar mentalt att acceptera detta bakslag i karriären och köra på, börja om där jag startade ca 2 år sedan. Eller har min väg tagit slut? Har jag ingen som helst framtid i denna sport? Kommer någon komma ihåg mig? Jag tror inte det, jag tror inte att jag är klar, det finns mer att ge av mig. Det finns en otroligt stark vilja inom mig, jag måste bara få den ur mig. Jag ska visa alla att Johan Larsson ger fan inte upp! Jag ska bli ihågkommen. Det ska pratas om mig i Täby Badmintonhall, om min drivkraft till att vilja lyckas bli en elitbadminton spelare.

Jag vet att jag har stöd, en underbar flickvän, föräldrar vänner, som aldrig kommer sluta stötta mig!  Jag kommer behöva gå egna vägar, men jag vet att jag kommer lyckas för eller senare, jag vet att min väg har inte tagit slut!

// Johan