toomuchisneverenough

Hur många motgångar kan man ta?

Ibland undrar jag varför nu? Varför jag? Kan inte jag få vara skadefri och frisk så jag kan få träna ordentligt!? "Det är bara att kämpa på och komma tillbaka", det är så lätt att säga. Jag har fått börja om från ruta ett nu många gånger, för många gånger. Det är så mentalt jobbigt att behöva tänka om.

Jag hade ett jättebra samtal med min tränare förra veckan, det gav mig så mycket positiva känslor och gav mig så mycket boost så jag knappt visste vad jag skulle göra av all energi. Han sa att han trodde att om jag tränar på och verkligen ger detta en chans att jag kan vara med och slåss bland dom bästa i Europa! Han ser den potentialen i mig och mitt spel. Vem skulle inte bli glad över att få höra det!?

Men nu blir det ännu ett träningsuppehåll på grund av sjukdom. Jag hatar det så mycket! Jag hatar att inte få aktivera mig, att inte få röra på mig. Men det värsta är att jag inte får spela badminton, att inte få göra det jag verkligen är bra på, ibland känns det som att det är det ENDA jag är bra på.

Det som är mitt problem är kosten. Vilket jag får höra från alla håll och kanter. Men jag är mycket medveten om att jag inte får i mig tillräckligt med energi och det jag behöver för att ge kroppen det den behöver efter all träning. Men tro mig!! Jag försöker verkligen! Varje kväll sitter jag med magont och nästan illamående för att jag ätit så mycket. Jag dricker proteindrycker, jag dricker grädde(!!), försöker äta rätt sorts mat enligt alla experter. Men det är inte tillräckligt tydligen. För lik förbannat för jag höra att jag ser smal ut och "ska du inte ha mer mat? du har ju knappt ätit någonting".... Då är det som om min hjärna stänger av. Då vill jag bara slänga besticken och gå därifrån och vill aldrig höra ordet mat igen! Nej, min relation till mat har aldrig varit bra, men jag försöker verkligen.

Jag är trött på att behöva skämmas på sommaren när jag ska gå till stranden, jag är trött på känna mig så galet obekväm på gymmet. Jag gymmar aldrig utan att ha överdragsbyxor och långärmad tröja på mig, För att jag skäms. Jag kan inte komma ihåg sist jag kände mig bekväm eller stolt över min kropp.. Möjligtvis när det var ett vasstrå som var smalare...

Det känns bara jävligt tungt. Jag är trött på det här, trött på att inte få ha medvind!! Att till exempel få ställa mig på vågen och se att 2-3 kg har lagts på min kropp sen sist jag vägde mig. Det gör så ont att inte kunna se sig själv i spegeln och känna sig stolt. Det värsta är att inte få se resultaten av den hårda träningen jag lagt ner för att bygga upp min kropp, Det syns inte ett skit. Blir gråtfärdig när jag tänker på allt det här. Det är nog dags att lägga sig och ta en ny dag imorgon.