toomuchisneverenough

Läskigt hur kroppen fungerar i vissa situationer. Hur den direkt går till försvar när det händer något negativt. Kan man påverka det på något sätt? Eller är det bara att leva med det och sen jobba sig ur gropen? Hade varit skönare och lättare om man slapp ramla ner från början. Men det är väl så att hela livet är en prövning, en prövning på hur stark man är och hur snabbt man orkar komma tillbaka från det som hänt. Men för att komma tillbaka måste man ju nästan ändra halva sin livsstil. Inte lyssna på sina favoritlåtar för dom påminner om just det man försöker glömma osv.

Hut vet man att man kommer starkare ur situationen än det man var innan?
Kan man veta det? Eller är det bara att tro på det.

Det enda jag vet är att vägen dit är en bitch!

Jag vill sluta grubbla, sluta oroa mig över saker, saker som egentligen är så löjliga att dom inte borde finnas. Men dom har tagit över mitt huvud. Jag kan inte få bort tankarna. Jag kan inte gå ut utanför dörren utan att jag har tänkt dom där tankarna minst 5-6 gånger. Jag kan inte säga vad det handlar om för jag skäms!

Ni som känner mig vet nog att mat och min mage har med saken att göra. Ska jag göra något som innebär att jag inte är hemma eller någonstans där jag inte känner mig trygg får jag panik. Vet jag att jag ska åka till exmpel in till stan eller det räcker med att jag bara ska gå ut på promenad så måste jag planera!, planera mitt matintag. Jag litar helt enkelt inte på min mage. Resor är det värsta, jag kan fasta en hel dag. Innan flyg eller längre bilturer vill jag helst inte äta nåt, för jag vet inte hur min mage kommer vara.

Allt detta kommer från tidigare erfarenheter där jag fått magknip helt utan förvarning och har varit tvungen(!!) att gå på herrarnas. För många kanske det inte låter konstigt eller allvarligt men för mig är det jäv.. jobbigt! Utomlands är det knappt att jag får i mig mat för att jag är rädd för att bli magsjuk. Likaså om jag äter på restaurang här hemma, även då är jag rädd för att äta för jag vet inte hur magen kommer reagera, "kommer jag kunna gå ut på stan sen utan att jag får ont i magen och behöva gå på muggen, vart ligger det wc inne i stan???, tänk om maten var dålig och jag behöver spy på bion!?" Det är mina tankar varje dag innan jag ska göra saker...  Och självklart så kommer ju tankarna "nu kommer alla se hur lite jag äter, han är ju så smal, han måste äta mer". Vilket har lett till stressmage, panikångestattacker, dagligen! Jag kan knappt vistas i trånga lokaler med mycket människor i ELLER platser utan Wc och papperskorgar.

Så om ni undrar vad jag helst gör på en lördag? Vara hemma i lägenheten och kolla på film.. För då kan jag äta och dricka vad jag vill utan att oroa mig. "Inside our comfortzone we can do everything".

Vet ni vad det första jag tänkte på när jag hade min första jobbintervju? "Hoppas dom har papperskorg i rummet, vart har dom toaletterna." Jag tänkte inte på att göra ett bra första intryck, hade jag klätt mig rätt?, va hette hon som intervjuade mig!? Det var liksom inte det viktigaste för mig. Det var viktigare för mig att veta vart den där jävla papperskorgen fanns, OM den fanns, jag kanske skulle behöva spy, av nån galen anledning. Det har ju slagit sån jävla slint i mitt huvud så det finns ingen hejd på det!

Jag vet inte varför jag skriver detta här på bloggen, men det jag tror det är ett ynkligt litet försök för att få det ur mig. Jag vet att jag måste träffa någon att prata om allt det här. Men jag skäms. Det är lätt att sitta bakom en datorskärm och skriva det. Men att sitta ansikte mot ansikte och berätta allt... usch! 

Vi har kännt varandra i ca 20 år! Allt började med att vi började i samma fotbollsskola när vi var 4år.

Hur mycket ska man orka?

Jag saknar dig!

Nu var det ett bra tag sen jag skrev här sist. Det har hunnit hända en hel del saker. Jag och Moa har flyttat till Umeå bland annat!

Det jag kan säga är att jag inte ångrar mig ett dugg! Jag trivs hur bra som helst. Lägenheten är så fin så jag nästan skäms.. Träningen har gått riktigt bra, jag har tagit stora kliv i min utveckling som spelare. Det har jag även gjort som person. Jag känner mig så mycket säkrare i mig själv, jag känner mig uppskattad och hörd.

Beslut är tagna och kontrakt är skrivna. Vem hade trott det för bara 2 månader sedan? Inte jag i allafall!
Nu på lördag är första lasset planerat att gå, till mitt och Moas nya hem. Umeå stad!

Känslorna jag har nu inför allt detta snurrar, men det ska spännande, spännande att se hur jag kommer att klara av detta. Bland annat så kommer jag att möta min gamla klubb Täby i Elitserien. Jag kommer träna med helt andra spelare, jag kommer att ha ett helt annat träningsschema. Det är ett helt nytt jobb, helt ny miljö, helt nya människor, visserligen har ju träffat dom förut men aldrig spenderat så mycket tid med dom som jag kommer att göra nu.

Men som tur är kommer jag inte flytta dit själv, jag kommer att ha med mig min Moa! Utan henne skulle jag inte klara det, hon finns alltid där när jag behöver henne. Tillsammans kommer vi klara detta utan problem!

Det känns bara jobbigt att vara så långt ifrån min famij, som jag är så van att ha så nära mig! Jag vill ha dom nära mig! Men nu är det väl dags då att röra mig utanför min comfortzone. Jag måste nu lära mig att klara mig på egen hand. Bli vuxen helt enkelt.

Vad gäller min satsning på Badminton så kommer nog detta ge mig en riktig spark i röven, att få möta lite andra spelare och träna annorlunda och känna att tränare och folk i klubben ser mig. Det är just det som jag har saknat här i Täby, att ingen har varket sett eller lyssnat på mig. Jag har bara varit en i mängden, kännt mig helt betydelselös.

Jag tror även att jag kan bidra med en del till Umeå, jag skulle absolut kunna tänka mig att träna yngre spelare som vill satsa, det tycker jag är roligt, att få dela med mig av den kunskap jag har av den sport jag älskar att utöva!



Det handlar inte bara om Teknik och Taktik. Det är så mycket mer som man egentligen inte tänker på, sånt har fått lära mig av en mycket duktig spelare/tränare, nämligen Zhang Yi. Som sa till mig första veckan han hade tränat mig att min spelstil och min teknik liknade en spelare som har varit en av världens bästa spelare en kines som heter  Zhen Hong. Jag kommer ihåg att blev så glad att jag blev tårögd. För det var nämligen min Idol, och är fortfarande. Jag sitter fortfarande och kollar på hans gamla matcher på youtube, lär mig alla hans rörelser och finter.

Blir jag ens hälften så bra som honom så är jag nöjd! :P Jag ska definitivt ge det mitt bästa försök!



Peace!

Har nog aldrig känt mig så här tankspridd någon gång tror jag. Det finns så mycket att tänka på, så många känslor som styr.

Är jag nöjd med det jag har har? Vill jag mer? Kan jag få ut mer av mig själv?

Efter att ha besökt det som kan bli mitt nya hem, känner jag att det är ett stort steg, ett äventyr, en stor chans att kunna utvecklas som person. Jag känner att det kanske är dags, dags för Johan Larsson att göra något oväntat. Något som skulle sätta frågetecken på vissas pannor.

Jag vill göra en förändring i livet, och detta är en stor sådan. Helt ny miljö, nya människor, mycket mindre komplicerad miljö, mindre stressad miljö. Något som förmodligen passar mig bättre. Lugna människor, otroligt hjälpsamma människor.

Nu när jag tänker efter så vet jag inte ens varför jag tvekar... Men då kommer jag att tänka på den viktigaste frågan.. Hur mycket mer kan jag utvecklas som spelare där än här hemma? Det jag tror är nyckeln till min framgång på banan är, hur jag mår utanför banan, hur jag trivs på jobbet, hur jag trivs i lägenheten, hur jag trivs med människorna runt omkring mig. Just den biten tror jag kommer vara mycket bättre där. Så jag antar att det är svaret på frågan. Jag kommer att kunna utvecklas mer där.



Jag kommer självklart att sakna min familj, som alltid finns där för mig, vilket dom kommer göra nu också! Om inte mer nu, det vet jag! Jag kommer sakna min farmor, min snälla underbara farmor.. Kommer sakna när hon ringer och frågar om jag kan hjälpa henne att handla, bära, eller bara ta en fika. Önskar jag kunde ta henne med mig. Det kommer att kännas väldigt konstigt att inte få träffa mamma varje dag på jobbet efter träningen, att inte kunna ringa pappa och be honom titta på vad som kan vara fel på bilen. Jag kommer att sakna att inte kunna komma förbi och bara sitta på hans kontor, bara för att få vara med min pappa. Det kommer vara väldigt jobbigt att inte få träffa min lillasyster Emma som jag fortfarande känner en beskyddande roll för. Att inte få träffa henne och hennes pojkvän Erik hemma hos mamma och pappa på våra spontana Familjemiddagar, som alltid är mysiga och man känner att livet inte kan bli bättre. Som tur är känner jag Erik bra och vet att han är en riktigt bra kille för Emma så det lugnar mig lite i allafall.

Så den spontana delen kommer ju försvinna.. Vilket känns väldigt jobbigt faktiskt. Nu kommer allt behöva planeras och ses ut i förtid. Vilket man ju får anpassa sig till men ändå.



Men jag kommer ju inte att vara själv, jag har med mig min bättre hälft, Moa. Hon stöttar mig alltid till hundra procent och finns alltid där för mig när jag behöver prata. Hade hon inte funnits vid min sida hade jag inte tagit detta steg. Tack för att du finns!



Jag har ju alltid sagt att jag ska göra allt för att bli så bra jag bara kan, och om det innebär att jag måste ge mig ut utanför min trygga lilla bubbla.. So be it!
Jag måste bara få några dar att vänja mig vid tanken.

Hur ska man tänka? Hur vet man vad som är rätt? Kan man veta vad som är rätt?

Tyvärr kan jag inte avslöja här vad det är, även fast dom som läser denna blogg redan vet så.

Det jag kan avslöja är att det är en grej som är något som jag aldrig har gjort förut, Definitivt ett äventyr som kan betyda att jag kommer växa som person, ett totalt miljöombyte, många människor som jag inte riktigt känner.

Jag har haft en tid nu att tänka, och tro mig! Jag har tänkt och tänkt! Min första tanke är att det kan vara bra för mig och att jag ska göra det! Sen.. börjar jag tänka efter, på allt jag kommer sakna, Fotbollen, mina föräldrar, syster. Tro det eller ej men.. Jobbet, Men mest dom som jag har så bra kontakt med, som gör att jag har överlevt fyra år där.
Jag kommer sakna min och moas allra första lägenhet, som jag äntligen börjar att trivas i. Alla mina vänner!! men det är väl så att alla går sina egna vägar, jag flyttar ju inte utomlands i allafall.

Sen kommer ju tanken på det som är positivt. Att jag kommer bli sedd mer, jag kommer att ha press på mig, vilket jag tycker är bra och till en del behöver. Jag kommer känna mig uppskattad. Och dessa saker kommer få mig att må bättre som människa och förmodligen ge mig den kraft som behövs för att klara av utmaningen.

Så vet ni vad!? Jag gör det!

Wish me luck!

I snart 12 år har jag spelat Badminton. För 7 år sedan började min satsning på riktigt när jag valde Badmintongymnasiet. Vi hade en Kines som piskade oss två ggr om dagen, 5 timmar om dagen, 5 ggr i veckan.

Jag trodde att efter studenten så skulle det bli annorlunda, jag skulle nog inte ha den självdiciplinen att gå upp för att träna kl åtta varje morgon för att köra ett stenhårt tvåtimmars pass. Sen visste jag att jag hade ett kvällspass efter det också. Men jag gjorde det, för att älskar sporten och jag älskar att utöva den!



Kroppen började säga ifrån.. Skada efter skada kom och jag fick aldrig riktigt ut det jag ville av min satsning. Jag började tveka på mig själv och kände att jag kanske inte kommer palla detta. Att ständigt behöva börja om efter en sjukdom eller skada är riktigt jobbigt mentalt. Men det gjorde jag och har aldrig gett upp. Inte ens knäoperation med 6 månaders Rehab fick mig att ge upp. Det tog mig nästan ett helt åt innan jag var tillbaka i min gamla goda form, men jag gav aldrig upp.



Det som får mig att tveka på mig själv är det att jag aldrig får ut det spel som jag vet finns inom mig. Och jag undrar om det är för att jag är för rädd för att misslyckas, efter alla dessa år som jag har satsat, är det bortkastad tid? Jag måste våga spänna bågen, annars är det ju bortkastad tid.

Jag vet att det är många som har tvekat på mig om hur mycket jag vill och om jag verkar ger mitt allt.
Jag brukar svara att, hade jag varit nere varje morgon kl åtta om jag inte hade velat bli någonting? Hade jag kämpat tillbaka efter alla skador och sjukdomar om jag inte hade velat bli nåt? Förmodligen inte! Det är ofta det tar emot på morgnarna när man ska upp för att träna, men jag är där ändå. För att om jag inte är det kan jag inte bli den bästa, och det vill jag bli! And I don't mind die trying!

















Vi ses!