Jag kan nog inte med ord förklara, och jag kan nog inte säga det tillräckligt många gånger. Mitt hjärta slår endast för en person på denna jord.

 

Jag har varit med om många saker, många positiva, men även många negativa. För två år sedan träffade jag min framtid, min stöttepelare, min bästa vän, min bättre hälft. Tack vare henne har jag tagit an många utmaningar och klarat dom utan problem. Det är tack vare henne som jag lyckas komma upp på fötter igen efter att ha varit långt nere i skiten.

 

Det räcker med att titta in i hennes djupa blåa ögon, dom ger mig så mycket energi, så mycket hopp och glädje. Precis som en annan väldigt fin människa gjorde som nu tyvärr inte finns med oss längre. vila i frid mormor <3.

 

Jag önskar att alla skulle få känna kärleken jag känner till denna fina människa, min älskling. Mitt allt!

Som sagt så kan jag inte säga det nog många gånger, ord räcker inte för att beskriva min kärlek till henne. Jag hoppas bara att jag är värdig en sådan fin människa. Vad har jag gjort för att förtjäna henne egentligen? Jag ska göra allt jag kan för att hon ska må bra, för att hon ska få det hon vill ha!

 

Jag är helt säker på att det med henne som min framtid är.

 

Det finns inget som betyder så mycket som du gör för mig Jeanette! Du är mitt allt, Du är min energi, mitt ljus. You and me, always and forever! <3

När du ser dig själv i spegeln, vad ser du då? ser du den bästa versionen av dig eller ser du en person som bara är en bråkdel av vad den personen kan/borde vara?

 

Jag har allt för ofta tittat in i spegeln och sett en medelmåtta, att den personen i spegeln, jag, inte har tagit vara på tiden jag fått till att göra något som har fått mig att känna mig stolt, som fått mig att växa. Jag har vikt ner mig när det kommit motgångar eller när det inte har gått min väg så har jag gett upp. Jag har inte kommit någonstans, jag har inte kommit dit jag vill, för att jag har inte gett mig fan på att klara av den uppgiften, eller inte satsat hela vägen.

 

Det handlar inte om att man bara ska göra saker, man ska göra dom rätt och riktigt. Går jag till gymmet ska jag inte bara vara nöja mig med att" jag är på gymmet så nu är det lugnt". Det är VAD JAG GÖR på gymmet som spelar roll, det är VAD JAG GÖR i skolan som är viktigt, inte bara att jag är på plats.

 

Kommer man någonsin vara nöjd med sina prestationer? kommer jag kunna se mig själv i spegeln en dag och vara nöjd? Ska man vara nöjd?

 

vad jag gillar hos dig.

 

Jag kan spendera dagar på att bara sitta och titta på dig. Dina ögon får mig att bli svag i knäna, ditt skratt värmer mitt hjärta och själ. Men det är inte ögonen eller skrattet som är viktigast och inte det som jag vill lyfta fram i den här texten heller. Det är hela du!! Det är hela din personlighet, dina kunskaper, dina intressen, DU! Det är allt som tillhör dig som jag älskar, och det bästa med dig är att du är alltid dig själv. Du försöker inte vara någon annan för att få någon att tycka om dig eller tillfredställa någon, och det ska man inte göra heller.

 

När du frågade mig vad jag gillar med dig så blev jag tyst, för det finns så mycket jag gillar och älskar hos dig. Jag är bättre på att förklara med text. Du är den första som förstår mig, som vet hur jag fungerar och tänker. Du ser när jag inte mår bra, du ser.. mig! Jag ser det som ett stort steg i vår relation. Vi förstår varanda utan att behöva prata med varandra egentligen även fast vi bara varit tillsammans lite över ett år. Vilket har varit den bästa tid i mitt liv. 

 

Så svaret på din fråga har du här, och jag menar det av hela mitt hjärta. Jag älskar DIG Jeanette!

 

 

Jag tänker ofta på hur mitt liv skulle se ut om vi inte hade träffats den kvällen. Jag tänker ofta på hur jag kände då jag såg dig första gången. Jag tänker ofta på hur jag blev varm i kroppen och tiden stannade upp för en stund.

 

Efter allt jag hade gått igenom, efter alla sömnlösa nätter, alla dagar då jag inte kände någon som helst lust för någonting. Det fanns inget ljus på min himmel.

 

Men en kväll drog jag mig ut från rummet och lägenheten och ut i det okända. Även fast jag absolut inte kände för det överhuvudtaget. Allt i min kropp skrek nej!! Men på något sätt var det meningen att jag skulle ge mig ut den kvällen.

 

Jag satt med mina vänner och det var rätt trevligt, jag hade lyckats finna en lucka med glädje, jag glömde bort allt skit för en stund. Jag fick veta att det skulle dyka upp en till person som skulle vara med oss. "okej" tänkte jag och undrade vad det skulle vara för en.

 

Det visade sig vara min framtid. Det visade sig vara den person som jag skulle ge mitt hjärta till, den personen som jag skulle dela mitt liv med.

 

Jag visste det inte då, men jag kunde känna hur jag fylldes med hopp, glädje. Jag kände mig berusad, av lycka!
Om jag kommer ihåg rätt så gjorde jag några pinsamma försök att visa dig detta också... Men vi rotar inte mer i det nu.

 

Vi bor nu tillsammans och har gjort det i ca ett år. Vi har en lägenhet tillsammans, vi har drömmar tillsammans, framtidsplaner tillsammans. Helt underbart!

 

Jag vet att jag inte är lätt att leva med, jag har mina konstiga vanor och är typ aldrig hemma på grund av träningar och tävlingar. Jag har mina sätt att visa kärlek på, dom skiljer sig säkert från andras sätt. Men jag ber dig att ha tålamod.

Jag försöker fortfarande lära om mig, jag försöker läka.

 

Jag tänker ofta på den kvällen vi först träffades, den känns fortfarande lika magisk nu som den var då. Jag får samma känsla i kroppen när jag ser dig komma hem efter jobbet, som jag fick när jag såg dig komma in genom dörren den kvällen.

Min kärlek till dig är som skriven i sten, den kommer aldrig att försvinna! Det finns inget jag inte skulle göra för dig, jag är din för evigt!

 

Jag älskar dig Jeanette!! <3

 

 

 

Jag ska vara ärlig. Det finns inget som skrämmer mig mer än tanken att sluta med badminton. Jag blir gråtfärdig.

 

Det finns inget här i världen som får mig att mig må så bra. Dom stunderna jag spenderar på banan förändrar min tillvaro, är det tufft utanför låter badmintonen mig att glömma det för en stund, låter mig hämta andan och fokusera om. Lyckas jag med ett slag eller en rörelse eller vinner jag en match ökar min tro på mig själv.

 

Badminton för mig är så himla mycket mer än en sport, Dom lyckade slagen, vinsten, ger mig, en vanlig kille som är rätt vilsen, hopp, ett hopp om att han kan få vara unik och inte som alla andra.
Är det inte så att alla vill vara lite speciell, sticka ut ur mängden? Jag tror att omedvetet, en liten del av oss alla vill det. Varför vill alla barn vara Batman, Superman, Spiderman annars? För dom är inte som alla andra, dom sticker ut, dom är inga vanliga svenssons.

 

Det är lätt att sitta i soffan eller på läktarn och säga, "jag ska bli bäst i världen på det jag gör", men att lägga ner den tiden, att lägga all ork och kraft på det, det är större än ord. Och det är oftast jävligt mycket svårare att göra än att säga.

 

Jag har aldrig sagt att jag ska bli bäst i världen på badminton, för jag tror inte att jag kan. Jag tror att jag kan bli en bra badmintonspelare.

 

Mitt hjärta säger att jag ska fortsätta, fortsätta försöka. Men det hjärtat inte verkar veta, är att medans man försöker, kommer det komma motgångar, som gör så ont, mitt hjärta verkar gilla den smärtan.

 

Jag tror inte att jag kommer komma så mycket längre, att det är lika bra att gå vidare med livet och hitta nya alternativ. Jag måste inse det.

 

 

 

 

Jag har suttit de senaste timmarna och tittat på dokumentärer och filmer som gjorts om idrottstjärnor och deras väg till storhet.

 

Samtidigt som jag blir väldigt taggad, blir jag uppgiven. Tänk om det inte är min väg i livet, att bli känd badmintonspelare. 

 

Det som irriterar mig något fruktansvärt mycket är att jag vet att jag kan bli någonting! Med rätt hjälp och rätt vägledning kan jag nå långt! Men det känns som jag trasslar in mig i andra saker som hindrar mig från att nå dit, som gör att jag blir distraherad.

 

Jag ser på dessa filmer och jag känner alla känslor som dom gör, när dom vinner sin match, vinner sitt löpheat, dom lyckas med sin uppgift. Jag får gåshud, jag blir tårögd, jag blir indragen helt och hållet i filmen och dess handling, för filmen speglar mig och det jag vill uppnå! 

 

Det jag avundas de idrottsmän jag ser på tv, är att dom vågar satsa. Dom vågar ta sig an allt jobb och slit, dom vågar ta ut sig tills de spyr, för det är okej, för dom kommer bli belönade sen, allt slit kommer ge utdelning.

 

Det som gör mig irriterad och ledsen är väl att jag vill så förbannat mycket, men får inte ut någonting. Jag gör flera saker, men bara halvdant. Jag tar min an saker som är mer än vad jag klarar av och vågar göra.

 

Jag har mina drömmar, jag håller dom nära mig. Jag ska aldrig släppa mina drömmar!

 

 

 

När du kände att det inte var värt att kämpa längre, hur tänkte du då? Mörkret du gick runt i som du inte trodde hade någon ljus öppning, det var fel eller hur!?

 

Många gånger tänker jag på hur mörk och negativ hjärnan kan vara. Den lurar en till att det inte alls finns något positivt slut på sagan. Jag har lärt mig att det är för att skydda sig själv, hur sjukt låter inte det? Att gräva ner sig i det mörka och negativa för att skydda sig själv?

 

För ett par månader sedan var jag riktigt ute och cyklade mentalt, min hjärna spelade mig alla möjliga spratt som fanns! Ingenting var roligt, jag kunde inte känna någon glädje alls, det jag tidigare älskade att göra var inte roligt över huvudtaget. Jag låste in mig helt, ingen kom åt mig. Dom där tabletterna som läkare och psykologer glatt ger ut funkade inte heller, och jag var inte förvånad.

 

Jag kom knappt ihåg hur det var att känna någonting, varken glädje eller sorg. Det som utlöst allt fick jag inte heller någon reaktion på, jag var bara... stum.

 

Tron på att jag skulle komma tillbaka på fötter igen försvann aldrig, men den blev väldigt snabbt nerslagen av alla negativa tankar. Jag har fått det förklarat för mig att hjärnan fungerar på det sättet, det är mycket lättare att se saker negativt, oftast måste du kämpa mer för att se saker positivt. Det är därför det är så förbannat svårt att komma ur en depression, om man någonsin gör det.

 

Jag får kämpa för att inte falla in i gamla spår, jag försöker hålla mig med sysselsatt mentalt hela tiden med saker, göra sånt som jag tycker om, sånt som tar allt fokus. Spela badminton, kolla på badminton, lyssna på bra musik som jag kan sjunka in i, vara med min fantastiska flickvän.

 

Varje dag är en ständig kamp för att inte bli negativ och deppig. Men jag tänker hela tiden på att försöka vara positiv, vara glad, se framåt och se möjligheter. Självklart kan inte allt vara bra och underbart, men man kan absolut sikta på att försöka nå dit! Tänker man så är det definitvt närmare ett roligt och händelserikt liv.

 

Det du gör, gör det med hela ditt hjärta och med ett leende. Medans du gör det, tänk kan du göra det bättre? Ger jag allt vad jag kan? Vad kan jag göra bättre?

 

Att ge allt jag har, det har aldrig varit lätt för mig, för jag har inte vågat! Våga är ett måste!

Gör rätt från början, ge allt du har, i alla lägen, vid skolbänken, på jobbet, i gymmet, på banan, visa ditt hjärta, VÅGA visa ditt hjärta.

 

Jag har fått börja om många gånger, och jag tänker börja om tills jag gör rätt!

 

 

 

Vad som skrämmer mig är att aldrig vara tillräcklig, inte tillräckligt bra på badminton, inte tillräckligt bra pojkvän, inte tillräckligt bra son eller bror.

 

Det värsta jag vet är att misslyckas, förlora. Jag går in så hårt för det jag gör att om jag inte lyckas rasar hela skiten för mig, jag kan inte släppa den förslusten. Just nu känner jag att det finns många saker som jag håller på att tappa greppet om, det är för mycket saker som jag ska hålla koll på och försöka "lyckas" med, och som vanligt väljer jag ju att ta hand om dom sakerna där andra blir drabbade, det som handlar om mig låter jag rasa. Så har det alltid varit.

 Jag har den här känslan i kroppen av uppgivenhet. Den gör sig dagligen påminnd, växer sig starkare för varje gång. Alla motgångar som bara bygger på hela tiden, jag försöker le och köra på, tänka på det positiva och göra det bästa jag kan av det jag har. Men hur länge ska man orka, hur lång tid tar det tills orken tar slut..

 

Hur gör man när man ska försöka göra sig av med minnen som man inte vill ha kvar. När det finns miljoner saker som hela tiden påminner en om dom. I mitt fall är det musik, bilar, röster. Jag älskar musik, vissa av mina favoritlåtar får mig att minnas ställen som jag inte vill minnas, jag har lyssnat på just en specifik låt som jag nu förknippar den platsen när jag lyssnar på den. "men sluta lyssna på den då?!" tänker ni, men det är inte så lätt. Låten och musik för mig är något speciellt. Den får mig att släppa eller fly if you will, från verkligheten en stund.

 

Det finns så få stunder man bara kan sitta och hämta andan, tiden bara försvinner, veckorna rullar på och den där bubblan man lever i spricker aldrig. Musiken får mig att drömma mig bort, den öppnar bubblan och jag kan känna mig fri en stund från alla måsten och tider man ska passa osv.

 

Imorgon kommer jag ta en trip down memory lane. Musiken lär behövas!

 

Jag önskar jag kunde bli av med all negativ energi som jag under en lång tid sparat på mig. Det känns som ett tungt moln som hänger över mig hela tiden, vart jag än går följer det efter. 

Jag kan se saker och händelser från en positiv vinkel nu, men.. molnet hänger fortfarande över mig och påminner mig om gamla skitgrejer som tynger ner mig. Varför finns det kvar?? Är det nåt jag missat att slutföra för att kunna gå vidare? 

Kan jag inte bara få vara lycklig? Kunna leva och få känslan av att kroppen bara svävar fram som på moln, inga stora stenklumpar som hänger på mina axlar och tynger ner mig.

Kanske är det beslut som tynger mig, jag hatar att ta beslut, jag vill göra andra glada genom att hjälpa dom, men väljer jag dom, väljer jag samtidigt bort mig själv och det jag vill. Jag ska alltid bära en mask och låtsas att jag är nöjd med mitt val men i själva verket hatar jag mitt beslut. Så har det alltid varit, andra går före.  

Om jag ska vara ärlig så vet jag nog vad all tyngd och vart molnet kommer ifrån, men jag vill inte att det ska vara sant, så jag ignorerar det, jag väljer att inte tro på att det är så. Hejja hjärnans försvarsmekanism... 

Känns som en match jag inte kan vinna. en match mot mitt förflutna, hur mycket jag än slår, slår det tillbaka dubbelt så hårt. Ska jag kanske strunta i att slå? Ge upp har ju aldrig varit min filosofi, men nu kanske det är de enda rätta, och istället lägga all fokus på det som komma skall. En ny säsong med badminton i en ny klubb. Nytt jobb, nya möjligheter helt enkelt. 

Molnet får hänga där, solen kommer att skina igenom förr eller senare. 

 

 

 

 

Jag önskar att du kunde se och få vara med om allt jag gör. Jag önskar att jag kunde få sitta hemma hos dig igen och prata om allt mellan himmel och jord. Jag önskar att du fick komma hem till min och Jeanettes nya lägenhet. Framförallt önskar jag att jag fick krama dig igen, så jag kunde få känna all din positiva energi stråla genom kroppen. All din glädje som du alltid spred, jag försöker verkligen vara som dig, glad, positiv, se ljuset i allt det mörka.

 

Jag saknar dig så mycket, det gör ibland för ont för att åka till minneslunden och tända ett ljus, förlåt! Jag tänker på dig varje dag som går. Jag önskar att jag fick chansen att säga hur mycket du betyder för mig, hur mycket du har hjälpt mig. 

 

Jag har så mycket jag skulle vilja prata med dig om, så mycket frågor. Men vetskapen om att jag aldrig kommer kunna få göra det känns som en kniv rakt i hjärtat! Det gör så ont, så förba.. ont! 

 

Jag har vaknat varje natt så länge jag kan komma ihåg av att jag har drömt massa konstiga drömmar, i varje dröm har du funnits med. Det känns så verkligt, det känns som att du kommit tillbaka till oss. Men varje natt blir jag lurad. Det är ju bara en dröm, inte på riktigt. 

 

Jag vill bara på något sätt att du ska veta hur mycket jag saknar dig, att jag gör allt för att göra dig stolt och tänker hela tiden på allt det du sagt till mig om hur viktigt det är att se saker med en positiv blick, sprida glädje, att se till att dom i min närhet mår bra. Jag ska inte svika dig. 

 

Jag älskar dig mormor!